ida är mitt namn

När man kom till skolan idag var flaggan på halv stång igen. Det är nog först idag jag har börjat fatta att Mats kommer aldrig tillbaka. Man måste bara inse det tyvärr. Idag vid 8.10 var det ju minnesstund för honom. 9B gick in först. Vår musiklärare spelade en låt på piano och på scenen stod ett bord med en bild på Mats, en bukett röda rosor och ett ljus. Vi satte oss på raden längst fram. Redan då började några i klassen gråta. Jag kollade åt höger och såg 2-3 stycken från klassen som grät. Fler och fler klasser strömmade in i matsalen. Ewa som satt jämte mig verkligen grät, när jag kramade om henne kom de första tårarna. Det gick inte hejda. Vår rektor började prata lite först. Sedan höll Camilla ett tal. Som jag sa igår så tog hon lite från mitt brev: att Mats var en vinnare. Det var han. Sist talade en präst lite och sen var det en tyst minut, eller det blev några minuter. Det var längesedan jag grät så mycket. Hur mycket man än försökte så gick det inte hejda tårarna.
Efter minnesstunden gick klassen ut lite utanför skolan för att få gråta ut lite och slippa va i skolan. När man kom ut ur matsalen såg man verkligen hur många som är berörda av Mats bortgång. Nästan alla grät. Till sist gick vi ner till Lilla mathuset för att ta en fika och få tankarna på annat håll. Det hjälpte verkligen. Alla blev gladare när vi var där, men när vi kom tillbaka till skolan fick man tillbaka den där hemska känslan i magen. Han kommer inte tillbaka, han gör inte det. Dagen fick rulla på ändå.

På biologin hade vi en vikarie som visst var biblotikariens sambo. Han var faktiskt lite mysig att lyssna på. Vi kollade på en film om könsjukdomar. Man kan ju undra vad det var för film ibland. Det var nästan som en porrfilm! Haha! Det är ju trevligt det med, eller inte. Haha! Sist på inriktningen spelade vi beachfotboll. Fast vi låg mest jämte plan och pratade. Ingen pallade typ spela. Vi började prata om lite folk och så. Det var nice.

Nu är jag hemma och så får vi se vad jag hittar på. See you ♥